Hoppas att ni alla har haft ett bra slut på 2015 och en härlig början på 2016!
Jag tillbringade nyårsaftonen tillsammans med goda vänner spelandes sällskapsspel vilket var ett härligt sätt att tillbringa nyårsaftonen på. Strax innan tolvslaget så började jag skriva en nyårshälsning på Instagram och när jag skrivit klart så inser jag att det blev en del stavfel och började försöka rätta till dem. Just det, försökte rätta till, för hur jag än försökte rätta min text så gick det inte, utan det enda som hände var att det klistrades in text mitt i min text, och det var inte vilken text som helst utan: “Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit” 2 Korinthierbrevet 5:17
Första gången så blev min reaktion: hmm vad hände, andra gången så började jag le: OK Gud jag antar att du vill tala om något för mig, tredje gången: ok, ok Gud jag fattar poängen. Sedan i morse när jag slår upp dagens bibelord från Jesaja 43:19 “Se, jag gör något nytt. Redan nu visar det sig. Märker ni det inte? Jag skall göra en väg i vildmarken och strömmar i öknen.” så blev det varmt och gott i hjärtat, sådär som det bara kan bli när Gud är nära.
Som många av er nog redan vet så blir det en hel del skisser och klotter i min bibelstudie bok och sedan en tid tillbaka så delar jag en bild, i stort sett, varje morgon på Instagram. Bilden nedan är den bild som jag delade idag och bibelordet från Jesaja 43:19.
Om du finns på Instagram så kom gärna och besök mig och jag använder mig av följande taggar #rejoiceinthelordalways #Gudsfrid #morningdoodleinfaith #annacarinsol
När jag startade den här bloggen så var det i ren glädje av att ha funnit Gud och att jag gillar att skriva, idag är jag otroligt tacksam över att jag har delat mina tankar och upplevelser om inte annat för min egen del. Det är en otrolig resa i tron och mig själv som Gud har tagit mig på och att allt det tunga svarta som en gång var har nu bytts mot ljus och hopp i evighet.
Under årens lopp så har jag kunnat skakat ur och släppt taget om mycket av det jobbiga som jag burit i min livsryggsäck och lika många gånger så har jag känt att nu måste den vara tom, men det har hela tiden gått att skaka fram några saker till.
När jag frågade min läkare om samtalsterapi kunde vara ett sätt för att få större förståelse för mina känslor och tankar så sa han; ”Det är bara att släppa taget”! Den lilla meningen var både en ögon och hjärte- öppnare för mig och jag är övertygad om att Gud var med i det ögonblicket. Det var då jag fick insikt om att det är Gud som är min bästa hjälpare och att all samtalsterapi i världen kommer inte att hjälpa mig att må bättre.
Inför det här året så bad jag till Gud om att jag vill släppa allt från mina traumatiska upplevelser som format mig under årens lopp och till fullo ta till mig frälsningens nya skrud, leva i full överlåtelse och tjänande. Jag önskar att det bara var ”att släppa taget” men vissa sår sitter djupt och det har vuxit fast taggar i såren och när man bryter upp ett gammalt sår och tar bort taggarna så behövs det tid till läkande för att såren ska kunna läka på rätt sätt, inifrån och ut.
Nattens mardröm, även om den var hemsk och fick mig att vakna med hjärtat i halsgropen så var det en påminnelse om att Jesus finns vid min sida och har funnits i mitt hjärta sedan jag var liten.
Sammanfattning av nattens dröm;
Jag var liten, någonstans runt 5-6 år gammal och jag passerade genom olika miljöer där det fanns väldigt mycket folk, mest familjer som var tillsammans i parken och hade picknick, på flygplatsen på väg på resa, konsert, affärer …. Men jag var ensam och letade efter min familj men hur mycket jag än letade så kunde jag inte hitta dem, ibland trodde jag att därborta var någon som liknade min mamma och pappa men när jag väl kom fram så var de borta eller så var det någon annans föräldrar, till slut så började tårarna komma och när min lilla flicka fick full panikångest så vaknade jag av hennes förtvivlande gråt och ensamhetskänsla.
I en av scenerna så hade jag hamnat i en konstig butik med väldigt trängsel, hög musik och mycket folk, jag ville bara komma därifrån så fort som möjligt, men enda utvägen var att klättra uppför en brant och skranglig stege och jag kände en fruktansvärd panik inför att klättra uppför den där stegen, så jag satte mig ner, kröp ihop och kände hur hopplöst allt kändes, då från ingenstans så kom det fram en man och sa ”Kom, jag hjälper dig upp”! Jag var fortfarande vettskrämd och skakade på huvudet. ”Kom, du kommer att klara av att klättra med min hjälp, jag går bakom dig och skyddar dig hela vägen upp.”
Jag börjar klättra och när jag känner mannens trygga armar som hela tiden fanns ovanför mina så kändes det tryggt och jag kände att det här kommer att gå bra. Väl uppe så är det lika långt ner som det var upp och jag frågar om han följer mig ner också, svaret blev ”Nej, det klarar du själv men jag finns här om du behöver mig igen, jag finns för alltid i ditt hjärta om du vill.”
Halleluja! Amen!
Det finns fortfarande ingen svensk version på Youtube med Jesus kärlek är så underbar!
Så jag kör en favorit i repris!
Under en längre tid så har mina vänner tjatat om att jag borde börja sälja lite av det jag målar men jag har varit lite skrämd av tanken på att sälja det jag gör. Det jag målar har stor betydelse för mig och tanken har funnits, vad händer om ingen gillar det jag gör?
Med tiden så har jag funnit mera ro i mitt hjärta och tänker att jag kan börja med att ta små steg och göra några vykort till att börja med. Igår kom de första korten från tryckeriet och det var med en skräckblandad förtjusning som jag öppnade paketet. Jag blev glatt överraskad över att de blev bättre än jag kunnat föreställa mig när jag betällde dem.
Tacksam för mina vänner som stöttat mig till att våga tro på mig själv och släppa rädslan över att bli bedömd. En klok person sa till mig; ”Alla kommer inte att gilla det du gör, men försök att tänka som så att, alla kommentarer du får både de bra och de dåliga är för att du väckt en känsla hos den personen.”
Om du är intresserad av mina kort så finns mera information här!
Var välsignade kära vänner!
”Himmelske Fader, jag är tacksam för att du skapt mig till den jag är och att du välsignat mig med händer som kan rita och måla, det ger mig sådan tröst och glädje att måla min tro och att måla för dig Fader.” Amen
Känner mig som Humpty Dumpty i barnramsan, jag har kraschlandat och gått i tusen bitar ….. nu börjar jag förstå vad det innebär att falla handlöst och lita på att Gud finns där och plockar ihop alla bitarna igen.
Dem här gången tänker jag inte resa mig i egen kraft, jag tänker stannar kvar och leva ut all smärta, ångest, ilska, vrede, sorg, skam, skuld ……. och överlåter till Gud att forma mig med sin hand – till någonting nytt!
Idag har jag lärt mig att när man gråter av emotionella saker så är det för att kroppen är stressad, när kroppen inte kan göra sig av med mer stress än den behöver så kommer gråten. Det fick mig att tänka att jag måste i så fall vara väldigt stressad för jag gråter just nu för allt och inget.
Det fick mig också att tänka på vad min KBT- terapeut sa till mig, att om man lämnar trauman i sitt liv obearbetade så kommer de ikapp senare i livet och då känns allt jobbigt och övermäktigt. Jag tror att det finns en del sanning i det, men det är också befriande att kunna gråta.
Jag har bestämt mig för att jag vill leva helt för Gud, och jag vill kunna släppa taget om mitt liv så att Gud får ta den plats som mina trauman tar idag. Men jag vet också att det är en tuff resa innan jag är där, men jag har god hjälp och Jesus vid min sida, så jag omfamnar det som ligger framför mig helt och fullt och låter tårarna flöda ut och Jesu kärlek flöda in.
Ha en underbar välsignad helg, var ni än är och befinner er!
När jag sökte på tårar i folkbibeln on line så fick jag 37 träffar, vilket dessa två är favoriter:
”Sedan vände han sig mot kvinnan och sade till Simon: ”Ser du den här kvinnan? När jag kom in i ditt hus, gav du mig inget vatten till mina fötter. Men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår.” Luk 7:44
”Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.” Upp 21:4
En liten finess som finns i WordPress är att den visar statistik över vilka sökfraser som används när en person har varit inne på min blogg och tagit del av det som jag skriver om. I fredags så var det någon som använde sökfrasen; ”Att stå ut lita på Gud”, den frasen har jag funderat på under helgen då jag själv känner så ibland.
När jag blev berörd av Gud som vuxen så var det hur enkelt som helst att lita till Gud, allt var toppen och jag kände att med Gud vid min sida så kan jag göra allt! ”Jag kan göra allt som Gud ber mig om, tack vare Kristus, som ger mig styrka och kraft.” Filipperbrevet 4:13. Under den första tiden som nyfrälst, så fick jag höra av andra troende att ”vänta tills livet kommer ikapp dig, då ska du märka att det inte är så enkelt.” Jag förstår idag att det inte var illa menat, utan som en förberedelse på vad som kan hända efter att den första förälskelsen lagt sig. Men just då så blev jag väldigt ledsen att någon kunde säga så, och jag kände att det vill inte jag ska hända mig – jag vill inte förlora det som jag har fått genom att tacka ja till att vara ett Guds barn.
Med facit i hand så inser jag att den här personen hade rätt, att leva ett liv tillsammans med Gud är inte helt smärtfritt och alla förhållanden som man är rädd om, där krävs det hårt arbete om man vill få det att fungera. Jag har kommit till insikt att om jag vill leva med Gud vid min sida, så får jag också avsätta tid till att vara tillsammans med Honom. Hur ska jag annars lära känna Honom och veta att det som läggs i mitt hjärta kommer från Honom? Att säga ja till ett liv med Gud är inte att jag måste försaka något, utan att jag villigt ger av min tid för att sitta vid Hans sida och lyssna.
Jag har också kommit till insikt att ju mer jag ger av mig själv till Gud, så kommer jag inte bara närmare Honom, utan också närmare mitt sanna jag. När jag valde att säga ja till Gud så försvann inte alla mina bekymmer över en natt, utan Gud går försiktigt fram och låter mig förändras i en takt som blir bra för mig. Om Gud skulle tagit bort alla mina bekymmer, krämpor och saker som jag har obearbetat med andra människor. Så tror jag att jag skulle gått under, allt som hänt mig i mitt liv både positiva och mindre bra saker har format mig till den jag är.
Men ju mer jag tillåter Gud att komma in i mitt liv och hjälpa mig med det som tynger mig, så sker det en förändring i mig och mitt liv. Jag tror att det är det tro handlar om, att våga släppa bit för bit av sig själv så att Gud får mera plats, och då kommer förändringar av sig självt. Alla förändringar är inte lika enkla och det är självklart att det smärtar, jag brukar tänka på historien om lerkälet i Jeremia 18:4 ”Och kärlet som han höll på att göra av leran misslyckades i hans hand. Då började han om och gjorde av leran ett annat kärl så som han ville ha det.”, om jag nu under tjugo års tid gått mina egna vägar och gått vilse utan Guds ledning, så är det självklart att det smärtar när Gud vill förändra och upprätta mig till ett liv i gemenskap med Honom.
När det kommer perioder i livet som smärtar och gör ont, så är det viktigt att inte fastna i självömkan utan bara fatta ett hårdare tag runt Guds hand, och våga släppa taget och låta Gud hjälpa oss igenom. Ibland är det inte lätt, och vi är bara människor, och vi misslyckas ibland med att leva nära Gud och att följa Guds vilja för våra liv, men om vi försöker se våra misslyckanden som klargöranden och be till Gud om förlåtelse, och försöker att inte göra om samma misslyckanden/misstag igen, så kommer vi närmare till att bli den som Gud har skapat oss till!
Nu så här i början på året så har jag läst en del årskrönikor och betraktelser kring året som gått och året som komma skall, jag blev inspirerad till att försöka mig på att göra en egen lite betraktelse. Dock blir det inte en årskrönika utan det blir en betraktelse från 2007 – 2012 och förhoppningar på 2013.
2007
Mars 2007 var en vändpunkt i mitt liv, och den tid då Gud fick möjlighet att föra mig tillbaka till Honom.
Jag mötte jag en ny vän, som kom att vända upp och ner på mitt liv. Första gången vi sågs, så tittade hon på mig och sa; Hur mår du egentligen? Känner du si och så. Jag bara stod där som ett fån, hon visste ingenting om mig, men hon visste exakt hur jag kände mig och vilka problem jag hade. Sedan fortsatte hon;
Var har du Gud i ditt liv? Släpp in honom i ditt liv igen.
Då var det någonting som brast i mig och jag började gråta, när jag hämtat mig från första chocken, så började hennes ord sjunka in i mig;
Släpp in Gud i ditt liv igen. Efter detta möte så insåg jag att jag hade tappat kontakten och fjärmat mig från Guds kärlek. Även om jag burit mitt kors, läst min bibel och gått i kyrkan (ibland.)
Natten efter detta möte så sov jag gott hela natten, vilket var den första på många år som jag inte plågats av mardrömmar.
Några månader senare när jag flyttat ner till Ängelholm så berörde Gud mig som bara Han kan och visade mig vad det innebär att vara ett Guds barn.
I augusti så andedöpdes jag och dottern utomhus i en liten sjö, vilken fantastisk upplevelse – ett minne för livet.
Jag börjar på Diakonilinjen på Liljeholmens folkhögskola – en total livsomvändning.
2008
Det året som vi försökte hitta oss till rätta efter flytten från norr till söder, studierna på Liljeholmen och glädjen över att vara frälst och jag förlitade mig som ett barn på Gud. Med blicken i backspegeln så inser jag att jag redan här i min iver började springa före Gud. I september rasade hela min värld – men jag sjönk inte lika långt den här gången när jag hade Gud i mitt liv.
Det här blogginlägget från 2008 får summera året.
2009
Ett tungt år men med positiva toppar, håller mig fortfarande tätt intill Gud. Studierna på Liljeholmen tar slut – vilket är tungt-saknar alla kamrater och alla goda samtal som vi haft under två års tid.
Det här blogginlägget; En salig röra får summera 2009.
2010
Börjar det gå upp för mig att de inte är lätt att vara kristen alla gånger, det tycks och tänks mycket i de kristna leden om hur man ska vara, tycka, tänka för att ”passa” in. Samt att jag är väldigt trött på att hela tiden få höra att;
Ja men du är ju fortfarande nyfrälst och ny i din tro ….. Hur länge är man nyfrälst, finns det egentligen något som heter nyfrälst? Är vi inte alla lika inför Gud och alla tillhör vi ju Honom? Börjar mer och mer känna mig utanför i kristna samlingar och börjar ifrågasätta och tvivla på min tro. Men tron består även om den fått sig en törn. Avrundar med ytterligare ett blogginlägg, naturligtvis från 2010.
2011
Ett år som var lite som alla andra, lite upp och ner och en liten snurr i livets berg och dalbana. I början på året så kände jag att jag satt fast i min yrkesroll och ville ta mig vidare, men visste inte riktig vad jag ville göra. Fick en chans att sommarjobba som Undersköterska på Hospice i Helsingborg, sa upp mig från mitt fasta jobb (kanske låter tokigt men det kändes alldeles rätt) och började mitt sommarvikariat som förlängdes fram till mitten på december. Att börja arbeta på Hospice är absolut en av de bästa sakerna jag gjort i mitt liv, under de här månaderna så fick jag bekräftelse och upprättelse på att jag är duktig och kan och klarar av mer än jag trodde om mig själv. Läs gärna mera här! Hade gärna stannat kvar på Hospice men jag kände att jag orkade inte kämpa med att jobba timmar, utan hoppade på ett jobb i Lund som Rehabiliteringskonsult med specialkompetens ADHD.
Lägger upp länkar till två blogginlägg från 2011 som en sammanfattning; Jag lägger det gamla bakom mig och välkomnar det nya och Gulligt.
2012
Förra året hände det inte mycket här med min blogg, hela tre inlägg ;OD lovar att det rekordet ska jag slå i år! (Glädjen över att skriva igen är tillbaka och idag har det flödat i mina fingrar. Är alldeles säker på att Gud är med på ett hörn!) Även om det inte hände mycket här så hände det mycket med mig, speciellt de sista fyra månaderna. Jobbade kvar i Lund fram till juni, då jag fick frågan från mitt jobb om jag inte kunde tänka mig att starta upp ett nytt kontor i Helsingborg, insåg snabbt fördelarna med att jobba närmare hemmet, även om jag älskar Lund (och kan tänka mig att flytta dit någon gång) och vem kan säga nej till en sådan utmaning? Inte jag i alla fall! Juni/juli och augusti var nog de mest hektiska månaderna i mitt liv – men ack så spännande och roligt att starta upp en ny verksamhet från början.
De sista månaderna på förra året var tuffa månader som jag kämpade med mig själv och allt gick inåt och ingenting gick uppåt, men jag släppte aldrig taget kring Gud – även om Han kändes långt, långt borta. Jag skulle inte vilja vara utan dessa månader, däremot så skulle jag ha bett om hjälp tidigare och ”släppt taget om mig själv och litat på Gud.” Men när man sitter fast i sig själv så är det inte så enkelt alla gånger. Under de här månaderna så har jag vänt ut och in på hela mitt liv och insett att jag under stora delar av mitt liv inte varit sann mot mig själv och levt som den jag är skapad till att vara. Om jag inte kan leva sant mot mig själv så kan jag inte heller vara sann i min relation till Gud. Så min största fråga som jag hade att svara på var; kan jag leva sant mot mig själv och Gud, eller ska jag fortsätta att leva i skuggan av mig själv och Gud?
2013
För att svara på min fråga från förra året; – Jo, jag vill kunna leva sant mot mig själv och Gud, men jag inser också att det inte kommer att bli en smärtfri resa – men den här gången så väljer jag att inte göra det ensam utan jag tar hjälp av några vänner, KBT-terapi och framför allt så bjuder jag in Gud till att hjälpa mig att bli den som Han har skapat mig till. Av den anledningen så ser jag framemot detta året och den resa jag ska göra. förhoppningsvis så kan jag senare i år (återigen-men mera sant denna gången) stå för titeln på min blogg; ”Släpp taget lita på Gud med hela hjärtat!”
Det här inlägget skulle ha legat före det jag skrev igår – tror att gårdagens inlägg blir mera begriplig då!
Om du vill så är du varmt välkommen att hänga med på min resa genom 2013!
Dottern har varit hemma från skolan ett par dagar, och hon har legat i soffan och spelat angry bird på min telefon. När man fokuserar på något annat en liten stund, så glömmer man bort det som är jobbigt för stunden, och livet känns lite bättre just för stunden.
Här hade jag lätt kunnat halka in på att Jesus är mitt focus i jobbiga stunder …… men jag ska berätta en annan historia som inte blivit berättad än.
Förra sommaren när jag var på semester så hade jag laddat min mobil med en bok; Having a Mary heart in a Martha world. En helt underbar bok inspirerad av Jesus möte med Maria och Martha i Lukas 38:10-.
Jag hade bestämt mig för att ligga i hängmattan och lyssna på den här boken, det var allt jag skulle göra under min semester. Men den här boken väckte så mycket tankar och känslor så jag kunde bara lyssna i små etapper, och för att kunna slappa och ta in det som jag lyssnat på, så spelade jag ett ”icke anstränga hjärnan” spel på mobilen. Det här var ett spel där man ska spränga kulor med samma färg, och det fanns många nivåer att spela på. När jag hade ett kapitel kvar av boken, så hade jag kommit till sista nivån på kulspelet i telefonen, och naturligtvis så är den sista nivån mycket svårare än de andra.
Jag hade börjat bli ganska arg på spelet, då jag bara förlorat med minsta möjliga marginal många gånger, och gett mig sjutton på att jag skulle klara spelet först innan jag lyssnade på det sista kapitlet.
Mitt under ett spel, så kommer det en liten viskandes röst, (Gud kan röra vid en på många olika sätt, och denna gången var det snällt och försynt) -när ska du lyssna på det sista kapitlet av boken? När jag är klar med det här spelet, blev min väsning tillbaka. Men, protesterade hjärterösten – det är ju det sista kapitlet som är det bästa! Spelar ingen roll, jag ska klara det här spelet. Efter en liten tystnad, så får jag till svar, så du menar, att om Jag hjälper dig med att vinna spelet, så kommer du att lyssna på det sista kapitlet. Ja, blir mitt svar.
När jag sedan startat om spelet, så flyter mina fingrar precis som de ska och jag vinner lätt. Efteråt så kände jag mig lite lurad på konfekten, det var ju inte jag som klarat av spelet själv, utan Gud hade haft ett finger med i spelet, för att jag skulle fokusera på det som var viktigare i Hans mening, att lyssna på boken och få en djupare gemenskap med Honom.
Det här var en riktigt bra näsbränna som jag fick, att man ska inte försaka ett oskyldigt nöje,( Jesus syraks vishet 14:14) så länge som det inte går ut över min gemenskap med Gud. Se mitt tidigare inlägg här!
Gud hade helt rätt, det sista kapitlet var det bästa i hela boken, och det knöt ihop hela boken på ett väldigt bra sätt. Räkna med att ni kommer att få höra mera från den boken så småningom.
När jag började blogga här 2007 så hade jag ingen aning om vart det skulle ta mig, eller att det skulle vara så givande.
2007 så var jag nyfrälst, glädjen var på topp, och det fanns inga bekymmer i hela världen, och ville Gud att jag skulle börja skriva om min resa tillsammans med Honom, så var det bara att lyda, och jag gjorde det med glädje. ( Gör det fortfarande fast med ännu mera glädje.)
Efter ett tag så började den där rosa dimman lätta, och livet kom ikapp mig, det blev ett bryskt uppvaknande – att älska Gud och leva i världen. Sedan dess så har det varit en riktig berg och dalbana, med någon ursladdning emellanåt, för att hitta mig själv och vara trygg i att vara ett barn av Gud. Den resan har tagit mig fyra år, men vilka år, och vilken resa! Har inte velat ha det ogjort på något sätt. Jag är underbart tacksam för att Gud har återupprättat mig, och att jag lyckats ta emot den kärlek som Han har gett mig hela tiden, även när jag vacklat och marken under mig har skakat.
Bland det viktigaste jag har lärt mig under den här resan tillsammans med Gud, är att (försöka) ta det lugnt och lyssna in Gud – och inte springa före Honom hela tiden. I mitt tidigare liv, innan Gud, så har jag alltid gjort det mesta i ett 110 knyck, men det fungerar inte i längden, jag lovar :OD Jag har ett brinnande hjärta för saker jag gillar att göra, men det har nästan alltid slutat med katastrof och utbrändhet. Idag har jag hittat ett lugn som jag inte trodde fanns, och min relation till Gud fördjupades över en natt när jag hittade lugnet, men det har varit en lång resa dit.
Nu ser jag framemot att gå vidare i den tjänst som Gud har förberett för mig. Många gånger har jag vågat mig ut ur trons båt och börjat gå i tro, men sjunkit som en sten varje gång. Idag har jag svängt benen över relingen, blicken djupt rotad i Jesus, och släppt taget, och för första gången så sjunker jag inte. Nu ska jag också börja ta mina stapplande steg framåt, sakta-ett steg i taget, kanske jag sjunker någon gång ibland, men aldrig att jag vänder tillbaka till båten. Nu tänker jag simma på stället, tills Jesus drar upp mig, och jag kan fortsätta från där jag sjönk istället.
Så idag lägger jag till en rad i rubriken till denna blogg;
Troende – släpp taget lita på Gud med hela hjärtat!
Mitt förra inlägg om Barbamamma har följt mig i mitt hjärta, och jag har funderat på vilka tankar som flög igenom mitt hjärta som gjorde att jag kände mig som henne. Det jag har gemensamt med Barbamamma, är att hon är mamma – precis som jag, och som mamma så har jag en tendens att sätta andra före mig själv. Något som alla i Barbafamiljen har gemensamt är att de är formbara, och det är just det ordet som låg i mitt hjärta då och nu. Sedan jag la mitt liv i Guds hand, så har han sakta men säkert format om mig efter sin vilja, och skapat nytt liv i mig. Han har med stor omsorg och tålamod slipat och putsat min stelnade och trasiga form, för att få fram det äkta i mig och ge min kropp, Hans tempel, tillbaka sin forna glans. Det som är lite tungt är att jag insett att jag har stretat emot, någon liten bit i mig har inte velat forma sig så som Gud tänkt, och det har gjort att jag den senaste tiden haft en otrolig inre stress som gjort mig näst intill tokig. Att känna att jag mår bra och att livet är underbart, men ändå ha den där gnagande känslan inom sig att allt är inte ok. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan och bett tills jag inte har haft någon ork kvar att be.
Igår så hände något fantastiskt, dagen blev ett enda stort bönesvar, jag tog mod till mig och åkte på ett möte med människor jag inte träffat tidigare, och den stunden blev fantastisk. Den undervisningen vi fick till oss gick rakt in i mitt hjärta och gjorde mig både glad, och lite ledsen för att jag insåg att jag har vandrat mellan två diken ett tag. Det ena diket- jag gasar för fullt och springer före Gud och det andra diket – jag ger upp, jag har varit så fylld med energi och vilja att göra Guds vilja att jag glömt bort det viktigaste – att vara still och lyssna in Gud, och när man äntligen lugnat ner sig-så har man bara känt hopplöshet över att allt man gjort, i tro, inte burit frukt.
Jag fick mig en påminnelse om att jag inte vårdat den rustning som jag fått av Gud, att ta på sig Guds vapenrustning är att ikläda sig Jesus (se Romarbrevet 13;14). Under mötet igår så skulle vi be för varandra, och med någon vi inte kände sedan tidigare, när den här personen skulle be för mig så tog hon sina händer om mitt huvud och sa; ”Du har glömt att ta på dig frälsningens hjälm, och alla dina tankar som snurrat i ditt huvud har förvillat dig, nu sätter vi på hjälmen igen så att du kan tänka klart.” Vilken känsla, det riktigt kändes som att en hjälm blev satt över mitt huvud under hennes händer, och det blev tyst och en skön värme spred sig i kroppen.
Alla tårarna som blev fällda igår och alla stenar som föll från mitt hjärta gjorde att jag sovit gott och vaknade pigg och utvilad i morse, och hela dagen har jag bara varit stilla och vilat i Gud. Efter kvällens gudstjänst, som innehöll mycket lovsång, så satte jag mig framför datorn och skrev in, Jesus och heart i sökmotorn på YouTube, och den här videon dök upp – tyckte den var lite ”knasig” fråm början – men vilken härlig lovsång!
Troende 