Bibeln · hopp · livet · personligt · tro · vittnesbörd

Formbar

Mitt förra inlägg om Barbamamma har följt mig i mitt hjärta, och jag har funderat på vilka tankar som flög igenom mitt hjärta som gjorde att jag kände mig som henne. Det jag har gemensamt med Barbamamma, är att hon är mamma – precis som jag, och som mamma så har jag en tendens att sätta andra före mig själv. Något som alla i Barbafamiljen har gemensamt är att de är formbara, och det är just det ordet som låg i mitt hjärta då och nu. Sedan jag la mitt liv i Guds hand, så har han sakta men säkert format om mig efter sin vilja, och skapat nytt liv i mig. Han har med stor omsorg och tålamod slipat och putsat min stelnade och trasiga form, för att få fram det äkta i mig och ge min kropp, Hans tempel, tillbaka sin forna glans. Det som är lite tungt är att jag insett att jag har stretat emot, någon liten bit i mig har inte velat forma sig så som Gud tänkt, och det har gjort att jag den senaste tiden haft en otrolig inre stress som gjort mig näst intill tokig. Att känna att jag mår bra och att livet är underbart, men ändå ha den där gnagande känslan inom sig att allt är inte ok. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan och bett tills jag inte har haft någon ork kvar att be.

Igår så hände något fantastiskt, dagen blev ett enda stort bönesvar, jag tog mod till mig och åkte på ett möte med människor jag inte träffat tidigare, och den stunden blev fantastisk. Den undervisningen vi fick till oss gick rakt in i mitt hjärta och gjorde mig både glad, och lite ledsen för att jag insåg att jag har vandrat mellan två diken ett tag. Det ena diket- jag gasar för fullt och springer före Gud och det andra diket – jag ger upp, jag har varit så fylld med energi och vilja att göra Guds vilja att jag glömt bort det viktigaste – att vara still och lyssna in Gud, och när man äntligen lugnat ner sig-så har man bara känt hopplöshet över att allt man gjort, i tro, inte burit frukt.

Jag fick mig en påminnelse om att jag inte vårdat den rustning som jag fått av Gud, att ta på sig Guds vapenrustning är att ikläda sig Jesus (se Romarbrevet 13;14). Under mötet igår så skulle vi be för varandra, och med någon vi inte kände sedan tidigare, när den här personen skulle be för mig så tog hon sina händer om mitt huvud och sa; ”Du har glömt att ta på dig frälsningens hjälm, och alla dina tankar som snurrat i ditt huvud har förvillat dig, nu sätter vi på hjälmen igen så att du kan tänka klart.” Vilken känsla, det riktigt kändes som att en hjälm blev satt över mitt huvud under hennes händer, och det blev tyst och en skön värme spred sig i kroppen.

Alla tårarna som blev fällda igår och alla stenar som föll från mitt hjärta gjorde att jag sovit gott och vaknade pigg och utvilad i morse, och hela dagen har jag bara varit stilla och vilat i Gud. Efter kvällens gudstjänst, som innehöll mycket lovsång, så satte jag mig framför datorn och skrev in, Jesus och heart i sökmotorn på YouTube, och den här videon dök upp – tyckte den var lite ”knasig” fråm början – men vilken härlig lovsång!

 

Om du vill läsa mera om Guds vapenrustning, läs gärna Bengt Pleijers undervisning.

Annonser

2 thoughts on “Formbar

  1. känner igen det där om att streta emot osv…
    härligt med frimodiga systrar, visst är det bara så underbart att få ett tilltal så där precist o ännu underbarare är det om det är genom någon som inte känner en alls…Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s