Förtröstan och självvald ensamhet

Vart tog den senaste veckan vägen?

Inser att jag börjar bli dagvirrig, tyckte det var bara ett par dagar sedan jag skrev sist. Det finns så mycket i mitt hjärta som jag vill dela, viljan finns men orken finns inte alla dagar. Idag har solen visat sig och det har varit ett härlig dag för att vara december månad, bilderna är från dagens bön/lovsångs promenad.

I förra veckan så hade jag ett viktigt möte som jag oroat mig för en längre tid och för det mesta så brukar jag ha svårt att sova natten innan när jag ska göra ”jobbiga” saker. Men den här gången så sov jag riktigt gott och mötet blev riktigt bra. Vad var det som var annorlunda den här gången då?

Förtröstan!

Jag fick en sådan sinnesro och lugn i hela kroppen när jag insåg att det finns ingenting att oroa sig för utan lita på att Gud har en plan och det enda jag behöver göra är att lita på hans ord. När jag sedan bad; Gud, jag lägger mitt liv i dina händer än en gång, ske din vilja så som i himmelen och på jorden, så kunde jag släppa all oro och somna gott och vakna utvilad! Halleluja! Amen!

Idag under min promenad så kände jag en sådan stor tillförsikt inför livet och framtiden, ska bli spännande att se hur Gud kommer att knyta ihop alla lösa trådar.

Sedan jag blev frälst som vuxen för sju år sedan så har jag varit en församlingsvandrare, jag har besökt nästan alla församlingar i mitt område i ett försök att hitta en församling där jag kan känna mig hemma. Jag har varit på många möten och mött många fina människor, men hur mycket jag än försökt så har jag inte kännt mig hemma någonstans. Vilket har gjort mig ledsen och för ett par år sedan så slutade jag i stort sett att gå på några möten alls. Jag drog mig tillbaka och kännde att jag inte passade in någonstans och började besöka olika Internationella online kyrkor för gemenskap och jag drog mig även tillbaka från världen i stort, efter jobb så prioriterade jag att vara hemma och valde bort ett socialt liv på kvällar och helger.

Under mitt sjukskrivningsår så har jag kommit fram till att det är ok att välja bort det sociala livet utanför och bara delta i det som jag kan/vill och klarar av.

Jag tänker att Gud skapade mig med kärlek och att han format mig innan jag var född och att han gett mig min personlighet med omsorg och kärlek så kan jag bara omfamna mig själv och älska mig själv så som Gud skapat mig. Idag förtröstar jag på att Gud leder mig och jag tar nya små steg i tro varje dag, ber och lyssnar med mitt hjärta så vet jag att allt kommer att falla på plats när Guds tid är inne.

Pröva allt – ibland blir det bra, ibland mindre bra, men för det mesta så blir det mycket bättre när Gud får vara med och leda.

Jag är idag medlem i en församling där det är högt i tak och underbar lovsång och jag inser att jag förmodlingen inte kommer att hitta en församling där jag känner mig helt bekväm och trygg till hundra procent.

Guds frid till er alla!

Kram!