Bibeln · livet · personligt

Barnatro

Tryggt väntade jag på att Herren skulle hjälpa mig. Då vände han sig till mig och hörde mitt rop på hjälp. Han drog upp mig ur hopplöshetens grop, upp ur träsket och dyn, och ställde mig på fast mark. Han lärde mig en ny sång, en lovsång till vår Gud, som många ska få höra. Då ska de stå häpna inför Herren och börja tro på honom.
Psaltaren 40:1-4

Innan jag går vidare i min historia och flytten till Skåne, så vill jag stanna upp en liten stund kring det jag skrev igår; ”att det som räddat mig genom åren var att jag haft en stark barnatro på Gud. Hade jag haft en stark barnatro? Var fanns den någon stans?”

När jag började på Liljeholmens folkhögskola och Diakoniutbildningen, så tyckte jag att jag kände mig själv utan och innan. Men jag kunde inta ha mer fel, det fanns några saker kvar att plocka fram ur minnenas ryggsäck. (Det blir en senare historia ;O) I takt med att jag bearbetat mycket av det som varit jobbigt under min uppväxt, har jag börjat upptäcka alla glada och positiva stunder när jag växte upp.

När jag mådde som allra sämst, så tyckte jag att det fanns ingenting som var bra med uppväxten, och speciellt inte med mina föräldrar. Idag ser jag det på ett litet annat sätt, mina föräldrar har med sina förutsttningar gjort ett bra jobb, och idag kan jag säga att jag älskar mina föräldrar.

Min väg till frälsning började redan som liten, först så gick jag på söndagsskolan hos Frälsningsarmén. Det är så synd att våran scanner inte är innkopplad, jag har varit hemma hos mamma och tittat på bilder från min uppväxt, och hittat en alldeles bedårande bild på mig från tiden hos Frälsningsarmens söndagsskola. (Hoppas jag kan visa den lite längre fram.)

Vi flyttade strax innan jag fyllde sju, och det enda som var bra med den flytten var att det fanns söndagsskola. Jag gillade söndagsskolan nåt alldeles otroligt mycket, speciellt alla de där fina klistermärkena man fick att klistra in i en bok. Söndagsskolan byttes ganska snart ut mot kyrkans barntimmar, juniorer och seniorer i Svenska kyrkans regi och man gick mitt i veckan en eftermiddag istället för på söndagar. Det enda jag ser som lite tragiskt är att när jag blev för gammal för att gå på seniorernas möten, så var det ingen som plockade upp mig och talade om att kom hit och var med här istället. Utan det blev ett slags tomrum, och när jag sedan flyttade till Gävle för att börja jobba, så hamnade jag snabbt i ”fel” gäng. (vilket också är en historia att berätta i sinom tid).

Idag känner jag bara glädje över att jag har haft en stark tro som barn, och älskade vår Pappa i himmelen, och att jag idag har ett starkt tag kring Frälsarens hand.

Gud vare med Er alla i dag och för alltid!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s